2013/02/10

lite om det här med självförtroende

En sak jag funderat lite på. Angående det här med tjejers dåliga självförtroende. Otroligt många kvinnor och tjejer slutar äta, spyr med flit och räknar kalorier. Kan aldrig någonsin, vad som än händer, gå ut osminkade bland folk (min mamma), drar in magen när de går, använder wonder bras för att brösten inte duger och så vidare.
I nian träffade jag en kille ute en kväll då jag var uppklädd och hade mina bästa kilklackar. Han hade sagt till nån att jag hade så snygga ben. Så skulle vi träffas nästa dag och han skulle komma hem till mig och sola, och jag fick ångest över att han skulle se att mina ben inte alls var så välformade och långa nu när jag hade korta shorts och converse. Så när jag skulle möta honom tog jag på mig mina 8-centimetersklackar, och kände att jag dög igen.

När man pratar om självförtroende så tycker jag mig ofta höra att man ska älska sin kropp. Varför? För att den är snygg oavsett kroppsform. Man ska titta sig själv i badrumsspegeln varje morgon och säga "Du är snygg!". Man ska tycka att man är snyggast och bäst i världen och där nånstans ska självförtroendet ha hittat rätt och man har lärt sig älska sin kropp.
Men jag frågar mig själv om man verkligen löst problemet. Snyggheten är fortfarande vad som gör kroppen älskvärd. Det är fortfarande det enda sättet en kvinna kan lära sig duga.

Måste man tycka att ens kropp är jättesnygg för att älska den? Finns det inte bättre anledningar, som att den fungerar och pumpar ut syre och ger näring och skyddar mot sjukdomar och kan ge jättemycket njutning och kan skapa barn om man vill?
Om man älskar sin kropp för dess utseende, oavsett om utseendet är något som anses snyggt av rådande ideal eller ej, står man då inte kvar och trampar på samma ställe? Fixeringen vid utseende fortsätter. Att vara snygg för sin egen skull är väl visst bättre än att vara snygg för någon annans skull, men varför måste vi upprätthålla det här måstet att vara snygg överhuvudtaget?

Nu spekulerar jag bara, men att säga att man är ful, eller tycka att man är ful, är ju direkt sammankopplat med dåligt självförtroende. Bra självförtroende = jag är snyggast i världen. Går det inte att tycka att ens kropp inte är jättesnygg och tycka om den och sig själv ändå? För att den trots avsaknad av snygghet ändå gör sitt jobb. Och att det får duga.

Jag vet inte. Jag känner bara ibland att hela det här att man ska vara snygg och sminka sig och banta för sin egen skull känns lite töntigt. Jag sminkar mig allt som oftast. Och jag tycker det är skitkul att göra det och att spexa med en massa annat med. Och visst gör jag det till viss del för att det är kreativt och så vidare, men i grunden är det ju någonstans för att se bra ut och behaga, för att genom utseendet få bekräftat att jag duger. Men ska jag gå ut vill jag se snygg ut. Och det är fan inte bara för mig själv, jag vill ju se snygg ut för att vara attraktiv och på något sätt få bekräftelse genom mitt utseende, kanske för att jag inte tror på att jag kan få något bra ragg annars. Går jag på gatan och ingen tittar på mig på en hel dag känner jag mig smått misslyckad. Jag betingar det med något gott att bli tittad på, det bekräftar mig som person.

Trots att jag fortfarande har det här sjuka tankesättet ibland har mitt självförtroende ändå ökat avsevärt de senaste åren. Jag kan idag utan problem gå ut utan smink (eller med jättekonstiga kläder som jag gillar!) till och med i skolan, vilken av någon anledning för mig känns som den nästan mest pressade miljön att vara flawless och snygg och cool i.
Jag söker inte längre enbart bekräftelse genom utseendet, utan uppskattar snarare beröm om att jag är smart eller snäll eller rolig, och blir inte riktigt berörd när någon kommenterar mitt utseende. Det gläder mig liksom inte. Om någon säger något negativt är det inte heller hela världen. Jag tycker faktiskt om min kropp idag . För att den är bra. Jag tycker att det finns miljoner kroppar snyggare än min, och ändå tycker jag om den jättemycket. För det är min kropp, och den skyddar mig och jag tar hand om den och vi kommer leva ihop hela resten av livet.

EN BRA LÅT - Belle & Sebastian, Expectations. Ja det kanske hänger ihop lite med detta. MÅSTE VA PSYKOLOGISKT, ETT TECKEN FRÅN MITT UNDERMEDVETNA!!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar